Gruva – ett reportage om fältspatsgruvorna på Orust

Gruva – en berättelse av Malin Crona

Skogen och Stigen

Del ett. Gruvan.

Jag hade gått och lagt mig, men inte somnat. Mamma kom in i rummet, med den ljusgloria runt det mörka håret som hon alltid bar med sig på kvällen, men som hon verkade lämna i dörröppningen. Det var första gången jag såg dem. Skatterna. De vita stenarna som lyste i mörkret, den mörkt silversvart glänsande mineralen, som hade samlat skogens sagor i sig i hundratusentals år. 
– När du blir stor skall du också få gå dit, sa mamma. 
Till gruvan. Till skatternas värld. Och sagornas.
Det var den nittonde maj 1932. Gruventreprenör Olle Andersson, själv hemmahörande i Söbben, hade sedan ett år tillbaka arbetat med att dränera Hjortekullsgruvan, det största brottet i Söbbenbergen, som då inte varit i drift sedan 1918. 
Olles systerson, Rolf Johansson, var bara nitton år. Den motordrivna länspumpen var igång natt som dag. Det 30 meter djupa gruvhålet skulle torrläggas helt. Nu var det mitt i natten och Rolf var ensam uppe vid gruvan. Han skulle fylla på motorn och gick för att hämta bensin. Det var mörkt och ensamt och han tände sin pipa till sällskap i den ödsliga natten. 
Kanske hade ingen berättat för honom, kanske glömde han bara. 
Bensinen fattade eld och det fanns ingenting Rolf kunde göra, han brann, ensam uppe på Orusts högsta berg.
När hjälpen väl kom och Rolf kördes till lasarettet i Uddevalla, fanns det ingenting som kunde rädda hans liv.
Än idag vilar olyckan över bygden, folk vill inte riktigt prata om det som hände. 
Och gruvan, ja den dog bara två år senare.

Det är onsdag den femte oktober 1997. Klockan är nio och tjugoåtta och vi kliver på GLexpress Röd vid Backaplan. B&W, Mc Donalds, Galne Gunnar, ja, alla dessa som vill göra livet lättare för oss att leva, far förbi bakom bussrutorna.
I Henån stannar bussen, men där går vi inte av. Vi fortsätter norrut tre hållplatser och kommer till Söbben.
Nu är jag stor och på väg att återse gruvorna.
Vi går uppåt. Uppåt. Uppåt.
Markens vila under gula löv. Nyfikna fötter rycker brutalt undan täcket. Och där! En hel värld av små stjärnor, de små, små vita kristallerna som fallit, inte ur fickorna på någon vilsen flicka, utan ur hästkärrorna som körde fast i leran på väg ner från det branta berget. Det var innan lastbilarna kom och Olle byggde vägen. Vi går förbi källan som sagorna kommer från. Det var alldeles bakom den som det hela började. För Arvids del. 

Arvid Johansson och arbetslaget i gruvan

Arvid Johansson 

Arvid Johansson, gruvfogde, bor på Henåns ålderdomshem. De mjuka händerna minns många tusenkantiga stenar. Och Arvid minns gruvorna. Flaketgruvan. Där fältspaten hängde som klasar på den branta bergväggen. Hur männen stod på stegar och sprängde och borrade. Och mannen som fick en sten i huvudet och föll. Och föll. Berget lutar sig över oss. Flaketgruvan är bara en klyfta i berget. Jättelika käftar sluter sig långsamt. Miljoner år tar det att röra läpparna och yttra ett enda ord. 
Tiden sträcker ut sig här. Som det kalla vattnet som vilar som en svart handske över bergets hemligheter.
Vi fortsätter vår väg uppåt, över slippriga kiselstenar, blöta löv och hala trädrötter. Jag undrar hur hästarna kunde hålla ordning på sina fyra ben, själv har jag svårt att hålla mina två på marken. Och en gång flög de också. Hästarna. Bromsarna på en av de gödselkärror som användes att transportera stenarna i orkade inte hålla emot och hästarna blev hängande i en tall. Så sägs det i alla fall. 
Skogen öppnar sig. Det är något speciellt i luften här och Stig vill stanna och ta bilder. 
– Bara ett par meter till, vädjar jag.
 
Sagokällan

Och där är den. 
Inga skyltar, inget stängsel, inte ens ett litet rep. Som talar om för oss att här tar marken slut, här öppnar sig ett av människor skapat 30 meter djupt hål rakt ner i jorden. Längst ner blänker det svarta vattnet. Då och då rullar en ensam sten utför stupet. Klippavsatserna känns förrädiskt stabila och vi ropar till varandra de 25 metrarna tvärs över gruvhålet att inte gå längre ut. 
Vattendropparna snattrar, skriker, gråter, undrar. Likt ivriga småbarn verkar de vilja berätta något för oss. Kanske om hissen, som Arvid byggde. Kanske kan inte heller de glömma natten den nittonde maj för 65 år sedan. 
Och kanske, kanske står det fortfarande en pump på botten i denna, den största gruvan i Söbbenberget, Hjortekullsgruvan.
Det var här, i det vita havet av överblivna stenar vid gruvans västra strand, som mamma hämtade hem skatterna för nitton år sedan. Det var hit Arvid kom när det inte längre gick att hämta mer sten på klippväggarna i den lilla Flaketgruvan. Och det var hit Henry sprang med telefonmeddelanden till Olle. Hela den långa vägen från pappas affär i Töllås sprang de små benen, för han visste att när han kom fram väntade belöningen. En hel enkrona, och det var lika mycket som en gruvarbetare tjänade på tre timmar.
Ett par hundra steg och jag står högst uppe på Ranneberget. Det är Orusts högsta berg och härifrån ser man hela världen. Ända till Mordors land, där skuggorna ruvar. Eller, åtminstone till Uddevalla…
Häruppe, fri från skogens beskyddande skugga, överröstas hackspettar och vattendroppar av de små färgglada bilarna nere på vägen.
Där – på andra sidan riksväg 160 – fick stenarna ett nytt tillfälligt hem i båtarna som seglade dem till tyskland där de smältes för att ge liv åt det vita porslinet. 
Segelskutorna blev till fraktfartyg, hästarna blev lastbilar. Gruvorna somnade helt och de flesta verkar ha glömt dem. På somrarna är stranden som tjänade som utskeppningsplats full av campinggäster, som ligger som sälar i rader i färggranna solstolar. 
Nu vilar dimman och snäckorna ensamma här. Havet äter långsamt upp bryggan där segelskutorna låg förtöjda.
Jag sätter mig på huk för att prata med en övervintrande sjöstjärna och då upptäcker jag. Hela stranden är täckt av vita, nästan genomskinliga småstenar.    

Del två. Minnen.

Hos Henry och Karin är det lika varmt som i Henrys ögon. Pigga och bruna berättar de om när Henry som liten pojk stod i affären och tjuvlyssnade.
De berättar om när Gustav Abrahamsson som arbetade i gruvan blev skadad och fick åka till sjukhuset med häst och kärra, liggandes i ett “löwetrau”, badkaret som man skållade grisar i.
De berättar om hur det gick till när man borrade och sprängde fram fältspaten, som här var så ren och fin att man i princip plockade ut den i hela block. Två man slog med hammare på ett borr, medan en man vred borret mellan varje slag. Hammarhuvudet var inte större än borret och en gång hörde Henry hur någon missade. Och istället träffade tån på mannen som vred. Inte en min rörde han, men så hördes ett: “skaffa dig en stegepanna och slå med din jävel!”.
De berättar om hur man snabbt tjänade pengar på gruvan, men att ingen vet vart de pengarna tog vägen. “Det var ingen välsignelse med de pengarna.”
Det var Henrys och Runes pappa som ägde affären som låg på kanten till Töllås gruva.
Idag har det som på sin tid var Bohusläns största fältspatsgruva förvandlats till begravningsplats för gamla kylskåp, gummibåtar, toalettstolar, soffor, plastdunkar. Det berättas om hur slaktavfall och gamla skrotbilar vilar under den snöpudrade skräphögen. Det 60 meter djupa gruvhålet är fyllt till bredden och på höjden med det människor har velat göra sig av med. Men det har dykt upp igen. Som klorbensen, alkylbensen och diklorbensen i dricksvatten. 
Och jag vet inte vilket som är mest anmärkningsvärt, att det går att riva upp så djupa sår i bergsskorpan med hjälp av bara händerna, eller att samma händer så snabbt lyckats fylla det igen.
Långsamt, långsamt tuggar berget i sig cykelskelett, en gammal skrivmaskin, ett vitt trädgårdsbord i plast, en tom Campariflaska, en blå högersko. Och berget rapar en svag doft av lösningsmedel, brända bildäck och gammalt damm. Det luktar inte särskilt starkt, men väl ihärdigt, förrädiskt. En sakta, stilla bedövande doft. Vi sugs in i det, doften söver oss, vi gör inte motstånd, vi låter det ske. “Av jord är du kommen…” Och om hundra år, eller tusen, eller tiotusen. Har berget antagligen svalt det sista av våra sopor, slickat sig om munnen och äntligen fått somna om igen. Kanske en stilla rysning någon gång vid ett minne. Av de. Som kallades människor.
 
Gruva Orust
 

Del tre. Om alltings föränderlighet.

Henry: – Var som fanns en vit fläck, så sprängde dom. 
Och Söbbenbergen är fulla av småsår. Ett av dem har läkaren Lars Brune försiktigt tvättat ur och idag går det att bada i det kalla källvattnet. Men nu är det höst och “swimmingpoolen” vilar. Ettusentio löv dansar vattenbalett i gula, bruna, röda och gröna dräkter. Runt, runt, runt. Vattenfiltret håller takten.
En knallblå plasthåv vilar likt en dirigentpinne vid gruvkanten och väntar på att få dirigera baletten när det börjar lukta värme i luften. På bryggan vilar en kvarlämnad vit sten. Poolens väggar glimmar i svart, vitt och gult. Våra fötter börjar försiktigt leta sig ut ur skogen. Långt däruppe vilar Hjortekullsgruvan i novemberdimma.
Snart finns det ingen kvar som kan berätta om gruvorna. Men vid gruvans kant, blandad i cementen i de gamla husgrunderna, nedtrampad i vägarna, i barnens fickor, glimmar skatterna. Som berättar sagor. För den som har tid att lyssna.

Fältspat på Orust
 

Skriftliga källor: 

Gruvdrift i Torps socken – Orust av Rune och Henry Wetterström, 
Sveriges geologiska undersökningar årsbok1951. Serie C.
Faktaruta (med stenbild till)
De lever tillsammans i en märklig treenighet. Fältspaten, kvartsen och glimret. Det var fältspaten, den vid en första anblick minst ansenliga av de tre, som var det verkliga guldet. Men för att det skall bli porslin behöver fältspaten och kvartsen varandra. 25% fältspat, 25% kvarts och 50% kaolin
(leror som blir vita när man bränner dem), skall det vara. I äkta porslin. 
Så får de vila tillsammans. Fältspaten och kvartsen. I våra tallrikar, vaser och toalettstolar.

Text: Malin Crona – www.malincrona.se

Foto: Stig Albansson

Faktaartikel
Det är bara 50 år sedan fältspatsgruvorna på Orust somnade. Om man är ute och går i skogarna på den nordvästra delen av ön, så kan man fortfarande se spåren efter människors jakt på bergets skatter. Det var främst den gula fältspaten man ville åt, den exporterades till Tyskland för porslinstillverkning. Men berget fick också dela med sig av den vita kvartsen och den nästan svarta glimmern. 
Det var i slutet av 1800-talet som man hittade fältspat i bergen på Orust och gruvdriften pågick, med avbrott under första världskriget, fram till mitten av 30-talet. Under denna tidsperiod sysselsattes ett hundratal man. När fältspaten tog slut på ett ställe letade man på ett annat och sammanlagt finns väl ett femtiotal större och mindre brott i skogarna. 
Men de sår i berget som det tog mindre än 50 år att riva upp, kommer att ta mycket längre tid att läka. Och idag gapar gruvhålen svart tomma, eller fyllda med helt andra saker… 

Handelsbod invid gruvan på Orust Gruva idag

 

Please follow and like us:
Facebook
Facebook
Follow by Email
INSTAGRAM
Houzz
This entry was posted in Editorial and tagged , , .