|
Faktaartikel/bildingress
Det är bara 50 år sedan fältspatsgruvorna på Orust
somnade. Om man är ute och går i skogarna på den nordvästra
delen av ön, så kan man fortfarande se spåren efter människors
jakt på bergets skatter. Det var främst den gula fältspaten
man ville åt, den exporterades till Tyskland för porslinstillverkning.
Men berget fick också dela med sig av den vita kvartsen och den
nästan svarta glimmern.
Det var i slutet av 1800-talet som man hittade fältspat i bergen
på Orust och gruvdriften pågick, med avbrott under första
världskriget, fram till mitten av 30-talet. Under denna tidsperiod
sysselsattes ett hundratal man. När fältspaten tog slut på
ett ställe letade man på ett annat och sammanlagt finns väl
ett femtiotal större och mindre brott i skogarna.
Men de sår i berget som det tog mindre än 50 år att riva
upp, kommer att ta mycket längre tid att läka. Och idag gapar
gruvhålen svart tomma, eller fyllda med helt andra saker...
Gruva
Del ett. Gruvan.
Jag hade gått och lagt mig, men inte somnat. Mamma kom in i rummet,
med den ljusgloria runt det mörka håret som hon alltid bar
med sig på kvällen, men som hon verkade lämna i dörröppningen.
Det var första gången jag såg dem. Skatterna. De vita
stenarna som lyste i mörkret, den mörkt silversvart glänsande
mineralen, som hade samlat skogens sagor i sig i hundratusentals år.
– När du blir stor skall du också få gå dit,
sa mamma.
Till gruvan. Till skatternas värld. Och sagornas.
Det var den nittonde maj 1932. Gruventreprenör Olle Andersson, själv
hemmahörande i Söbben, hade sedan ett år tillbaka arbetat
med att dränera Hjortekullsgruvan, det största brottet i Söbbenbergen,
som då inte varit i drift sedan 1918.
Olles systerson, Rolf Johansson, var bara nitton år. Den motordrivna
länspumpen var igång natt som dag. Det 30 meter djupa gruvhålet
skulle torrläggas helt. Nu var det mitt i natten och Rolf var ensam
uppe vid gruvan. Han skulle fylla på motorn och gick för att
hämta bensin. Det var mörkt och ensamt och han tände sin
pipa till sällskap i den ödsliga natten.
Kanske hade ingen berättat för honom, kanske glömde han
bara.
Bensinen fattade eld och det fanns ingenting Rolf kunde göra, han
brann, ensam uppe på Orusts högsta berg.
När hjälpen väl kom och Rolf kördes till lasarettet
i Uddevalla, fanns det ingenting som kunde rädda hans liv.
Än idag vilar olyckan över bygden, folk vill inte riktigt prata
om det som hände.
Och gruvan, ja den dog bara två år senare.
Det är onsdag den femte oktober 1997. Klockan är nio och tjugoåtta
och vi kliver på GLexpress Röd vid Backaplan. B&W, Mc Donalds,
Galne Gunnar, ja, alla dessa som vill göra livet lättare för
oss att leva, far förbi bakom bussrutorna.
I Henån stannar bussen, men där går vi inte av. Vi fortsätter
norrut tre hållplatser och kommer till Söbben.
Nu är jag stor och på väg att återse gruvorna.
Vi går uppåt. Uppåt. Uppåt.
Markens vila under gula löv. Nyfikna fötter rycker brutalt
undan täcket. Och där! En hel värld av små stjärnor,
de små, små vita kristallerna som fallit, inte ur fickorna
på någon vilsen flicka, utan ur hästkärrorna som
körde fast i leran på väg ner från det branta
berget. Det var innan lastbilarna kom och Olle byggde vägen. Vi
går förbi källan som sagorna kommer från. Det
var alldeles bakom den som det hela började. För Arvids del.
Arvid Johansson, gruvfogde, bor på Henåns ålderdomshem.
De mjuka händerna minns många tusenkantiga stenar. Och Arvid
minns gruvorna. Flaketgruvan. Där fältspaten hängde som
klasar på den branta bergväggen. Hur männen stod på
stegar och sprängde och borrade. Och mannen som fick en sten i huvudet
och föll. Och föll. Berget lutar sig över oss. Flaketgruvan
är bara en klyfta i berget. Jättelika käftar sluter sig
långsamt. Miljoner år tar det att röra läpparna
och yttra ett enda ord.
Tiden sträcker ut sig här. Som det kalla vattnet som vilar som
en svart handske över bergets hemligheter.
Vi fortsätter vår väg uppåt, över slippriga
kiselstenar, blöta löv och hala trädrötter. Jag undrar
hur hästarna kunde hålla ordning på sina fyra ben, själv
har jag svårt att hålla mina två på marken. Och
en gång flög de också. Hästarna. Bromsarna på
en av de gödselkärror som användes att transportera stenarna
i orkade inte hålla emot och hästarna blev hängande i
en tall. Så sägs det i alla fall.
Skogen öppnar sig. Det är något speciellt i luften här
och Stig vill stanna och ta bilder.
– Bara ett par meter till, vädjar jag.
Och där är den.
Inga skyltar, inget stängsel, inte ens ett litet rep. Som talar om
för oss att här tar marken slut, här öppnar sig ett
av människor skapat 30 meter djupt hål rakt ner i jorden. Längst
ner blänker det svarta vattnet. Då och då rullar en ensam
sten utför stupet. Klippavsatserna känns förrädiskt
stabila och vi ropar till varandra de 25 metrarna tvärs över
gruvhålet att inte gå längre ut.
Vattendropparna snattrar, skriker, gråter, undrar. Likt ivriga småbarn
verkar de vilja berätta något för oss. Kanske om hissen,
som Arvid byggde. Kanske kan inte heller de glömma natten den nittonde
maj för 65 år sedan.
Och kanske, kanske står det fortfarande en pump på botten
i denna, den största gruvan i Söbbenberget, Hjortekullsgruvan.
Det var här, i det vita havet av överblivna stenar vid gruvans
västra strand, som mamma hämtade hem skatterna för nitton
år sedan. Det var hit Arvid kom när det inte längre gick
att hämta mer sten på klippväggarna i den lilla Flaketgruvan.
Och det var hit Henry sprang med telefonmeddelanden till Olle. Hela den
långa vägen från pappas affär i Töllås
sprang de små benen, för han visste att när han kom fram
väntade belöningen. En hel enkrona, och det var lika mycket
som en gruvarbetare tjänade på tre timmar.
Ett par hundra steg och jag står högst uppe på Ranneberget.
Det är Orusts högsta berg och härifrån ser man hela
världen. Ända till Mordors land, där skuggorna ruvar. Eller,
åtminstone till Uddevalla...
Häruppe, fri från skogens beskyddande skugga, överröstas
hackspettar och vattendroppar av de små färgglada bilarna nere
på vägen.
Där - på andra sidan riksväg 160 - fick stenarna ett nytt
tillfälligt hem i båtarna som seglade dem till tyskland där
de smältes för att ge liv åt det vita porslinet.
Segelskutorna blev till fraktfartyg, hästarna blev lastbilar. Gruvorna
somnade helt och de flesta verkar ha glömt dem. På somrarna
är stranden som tjänade som utskeppningsplats full av campinggäster,
som ligger som sälar i rader i färggranna solstolar.
Nu vilar dimman och snäckorna ensamma här. Havet äter långsamt
upp bryggan där segelskutorna låg förtöjda.
Jag sätter mig på huk för att prata med en övervintrande
sjöstjärna och då upptäcker jag. Hela stranden är
täckt av vita, nästan genomskinliga småstenar.
Del två. Minnen.
Hos Henry och Karin är det lika varmt som i Henrys ögon. Pigga
och bruna berättar de om när Henry som liten pojk stod i affären
och tjuvlyssnade.
De berättar om när Gustav Abrahamsson som arbetade i gruvan
blev skadad och fick åka till sjukhuset med häst och kärra,
liggandes i ett “löwetrau”, badkaret som man skållade
grisar i.
De berättar om hur det gick till när man borrade och sprängde
fram fältspaten, som här var så ren och fin att man i
princip plockade ut den i hela block. Två man slog med hammare på
ett borr, medan en man vred borret mellan varje slag. Hammarhuvudet var
inte större än borret och en gång hörde Henry hur
någon missade. Och istället träffade tån på
mannen som vred. Inte en min rörde han, men så hördes
ett: “skaffa dig en stegepanna och slå med din jävel!”.
De berättar om hur man snabbt tjänade pengar på gruvan,
men att ingen vet vart de pengarna tog vägen. “Det var ingen
välsignelse med de pengarna.”
Det var Henrys och Runes pappa som ägde affären som låg
på kanten till Töllås gruva.
Idag har det som på sin tid var Bohusläns största fältspatsgruva
förvandlats till begravningsplats för gamla kylskåp, gummibåtar,
toalettstolar, soffor, plastdunkar. Det berättas om hur slaktavfall
och gamla skrotbilar vilar under den snöpudrade skräphögen.
Det 60 meter djupa gruvhålet är fyllt till bredden och på
höjden med det människor har velat göra sig av med. Men
det har dykt upp igen. Som klorbensen, alkylbensen och diklorbensen i
dricksvatten.
Och jag vet inte vilket som är mest anmärkningsvärt, att
det går att riva upp så djupa sår i bergsskorpan med
hjälp av bara händerna, eller att samma händer så
snabbt lyckats fylla det igen.
Långsamt, långsamt tuggar berget i sig cykelskelett, en gammal
skrivmaskin, ett vitt trädgårdsbord i plast, en tom Campariflaska,
en blå högersko. Och berget rapar en svag doft av lösningsmedel,
brända bildäck och gammalt damm. Det luktar inte särskilt
starkt, men väl ihärdigt, förrädiskt. En sakta, stilla
bedövande doft. Vi sugs in i det, doften söver oss, vi gör
inte motstånd, vi låter det ske. “Av jord är du
kommen...” Och om hundra år, eller tusen, eller tiotusen. Har
berget antagligen svalt det sista av våra sopor, slickat sig om
munnen och äntligen fått somna om igen. Kanske en stilla rysning
någon gång vid ett minne. Av de. Som kallades människor.
Del tre. Om alltings föränderlighet.Henry: – Var som fanns
en vit fläck, så sprängde dom.
Och Söbbenbergen är fulla av småsår. Ett av dem
har läkaren Lars Brune försiktigt tvättat ur och idag går
det att bada i det kalla källvattnet. Men nu är det höst
och “swimmingpoolen” vilar. Ettusentio löv dansar vattenbalett
i gula, bruna, röda och gröna dräkter. Runt, runt, runt.
Vattenfiltret håller takten.
En knallblå plasthåv vilar likt en dirigentpinne vid gruvkanten
och väntar på att få dirigera baletten när det börjar
lukta värme i luften. På bryggan vilar en kvarlämnad vit
sten. Poolens väggar glimmar i svart, vitt och gult. Våra fötter
börjar försiktigt leta sig ut ur skogen. Långt däruppe
vilar Hjortekullsgruvan i novemberdimma.
Snart finns det ingen kvar som kan berätta om gruvorna. Men vid gruvans
kant, blandad i cementen i de gamla husgrunderna, nedtrampad i vägarna,
i barnens fickor, glimmar skatterna. Som berättar sagor. För
den som har tid att lyssna.
Skriftliga källor:
Gruvdrift i Torps socken - Orust av Rune och Henry Wetterström,
Sveriges geologiska undersökningar årsbok1951. Serie C.
Faktaruta (med stenbild till)
De lever tillsammans i en märklig treenighet. Fältspaten, kvartsen
och glimret. Det var fältspaten, den vid en första anblick minst
ansenliga av de tre, som var det verkliga guldet. Men för att det
skall bli porslin behöver fältspaten och kvartsen varandra.
25% fältspat, 25% kvarts och 50% kaolin
(leror som blir vita när man bränner
dem), skall det vara. I äkta porslin.
Så får de vila tillsammans. Fältspaten och kvartsen.
I våra tallrikar, vaser och toalettstolar.
Text: Malin Crona
|
